För er nya läsare som kommit hit så tänkte jag skriva vad som hände min mamma år 2005, för er som inte vet och kanske undrar när jag skriver om min mamma när det känns tungt och jobbigt så finns bakgrunden att läsa här.
Det var den 26 november år 2005, vi hade en ”tidig” födelsedagsfest för Jonas. Mamma, pappa och Sophie skulle också ha varit med, men mamma hade precis kommit hem från Linköpings universitetssjukhus då de hade gjort det sista ingreppet i hjärnan, innan den slutgiltiga operationen för att få bort en kärlmissbildning. Hon var så trött så de beslutade sig för att stanna hemma. Kl. 17.20 ringde telefonen. Det var min lillasyster som sa med upprörd röst: det är något med mamma, ambulansen är påväg… Jag kände på mig direkt att det var något som var väldigt fel, jag lämnade festen och skyndade hem till mina föräldrar. När jag kom fram stod ambulansen där… ytterdörren var öppen. Då jag kom in höll ambulanspersonalen på att undersöka mamma, som skrek av smärta. De tog med sig henne och pappa följde med i ambulansen… kvar stod min syster, jag och hunden i min famn, och det vart alldeles tyst… kändes som om tiden hade stannat, jag befann mig som i ett vakuum.
Tiden gick och vi väntade på att pappa skulle ringa, kl. 20.00 ringde han första gången och sa det vi redan befarade: mamma har fått en hjärnblödning, kärlet som de opererade brast, och hon har ett väldigt tryck i hjärnan. Hon ska in på operation nu, jag ringer sen. Vi vakade vid telefonen resten av kvällen, och natten, sedan ringde det igen, pappa sa att operationen hade gått bra, men att läkarna inte visste om hon skulle klara sig, på grund av den omfattande blödningen.
De första dygnen var kritiska men hon överlevde, dock var stora delar av hjärnvävnaden skadad, hur pass skadad hjärnan var visste de inte förens hon vaknade.
I två veckor låg hon nedsövd med en respirator som skötte andningen. Jag satt vid hennes säng varje dag på sjukhuset och höll hennes hand, pratade med henne. Visste inte om hon var medveten om vad som hände runtomkring, men ibland kramade hon min hand när jag pratade med henne. Sådana dagar, när jag fick lite respons, var det särskilt svårt att åka hem. Ville ju inte lämna henne där alldeles själv…
Mamma, trodde jag skulle förlora dig, du skrämde mig så, men du klarade det, du var så stark.
Ett halvår efter hjärnblödningen, och rehabilitering kunde hon krama med händerna, säga ja, nej och sitt eget namn. Läkaren i Linköping talade om för oss att han inte trodde att mamma förstod vad vi sa till henne och att hennes minne var borta, att hon inte mindes oss. Jag ville inte tro på detta, men ibland fick jag sådana intryck, att hon inte visste vem jag var. Detta var en jobbig period, jag ville ju så gärna att min egen mamma skulle veta vem jag var, kunna prata med henne som innan, få en kram av henne, höra henne säga att hon älskar mig…
