Är så mycket nu som jag skulle vilja prata med dig om, visst jag har jättefina människor i min närhet som finns där för mig men dem är inte du och kan inte fylla din plats hos mig, ibland så behöver man sin mamma. Tyvärr så kan jag inte prata med dig längre, inte på det sättet, du lever och gör små framsteg varje dag, vilket jag är otroligt glad över och jag älskar dig för den du är,tro inte annat, men du är inte den du var innan hjärnblödningen, en del av dig finns inte längre i din kropp och det är den delen som jag saknar något enormt just nu, saknar pratstunderna vi hade, råden, kärleken och tryggheten som du alltid gav. Du var så fin mamma, på alla sätt och vis, satte alltid andra framför dig själv, både människor i din närhet men även personer som du inte kände. Du har gett så mycket av dig själv till andra, och det gör mig så ont att något så hemskt hände dig. I de flesta hemska händelser som inträffar kan jag se något bra som kommer från dem, att allt hemst som sker för något gott med sig, that everything happens by a reason...men jag kan verkligen inte se detta i det som hände dig, jag ställer ständigt frågan: Varför? det är så fruktansvärt fel att något så hemskt hände en så fin människa som du. Varför?!
Just nu känner jag att jag har så fruktansvärt mycket jag går och tänker och grubblar över, skulle verkligen behöva prata av mig med dig mamma, men det går inte och det gör mig så ledsen...jag saknar dig så enormt mycket! Oftast så mår jag okej och tänker inte så mycket på att den delen av dig inte finns längre men vissa dagar när jag behöver dig så känns det så enormt svårt och jobbigt inom mig. Idag är en sådan dag.
Kände att jag behövde skriva av mig lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar