Upp och ner...hopp och förtvivlan!

Gårdagen var verkligen en dag med blandade känslor. Fick träffa en barnkardiolog som var så otroligt duktig! Verkligen en person som brinner för sitt jobb, väldigt proffessionell och jordnära. Nu har vi fått veta lite mer. 

Från att ha trott att hon hade en förkylning med krupphosta så visade det sig vara ett hjärtfel och hostan är en såkallad hjärthosta.

Hon har en stort hål i skiljeväggen mellan kamrarna i hjärtat. Och väldigt förstorat hjärta då vänster kammare kompenserat för höger, som jag förstått det. Själva felet som är en VSD är ett relativt vanligt fel, men Meja har ett ovanligt stort hål. Det är också därför det inte hörts förut på läkarkontroller på BVC ( tycker dock de borde reagerat mer på hennes avvikande viktkurva) då blodet flödar fortare genom hålet än själva aortan. Mejas hjärta ska vara i storlek med hennes knutna hand, tror det var dubbla storleken om inte mer nu. Hålet är 15mm stort ,vilket är en del på ett litet bebishjärta. 

Gällande ingreppet så hoppas de på att kunna sätta en laglapp som täpper igen, under förutsättning att det finns tillräckligt med vävnad att sätta fast den i, utan att det påverkar klaffarna. Annars blir det nog tal om en enkammaroperation, att hon då får leva med en kammare istället för två. Vi hoppas dock på laglappen, men som sagt, det är ett stort hål...

Om allt går bra med laglappsoperationen så kan hon bli helt eller nästintill helt återställd, förutom ett ärr på bröstkorgen, och sen bör hon väl kanske inte satsa på någon elitidrottskarriär. Om det istället blir en enkammaroperation,  så blir hon lite sämre mot första alternativet, och kanske inte kan åka exempelvis kraftiga karuseller och sånt.  Men oavsett,  om operationerna går bra, så blir hon så mycket bättre än nu. Det hon har nu påverkar dels hjärtat, men även lungorna har stor påfrestning, så om hon går med detta länge så kan de bli skadade. Om nu allt går bra, så känns det ganska bra nu, även om resan dit blir jobbig! MEN, en operation är alltid förenad med vissa risker, även narkos. Det är främst det vi är oroliga och nervösa inför. Där vårat fokus ligger nu. Tänk om vi förlorar henne! Usch, det knyter sig i mage och hals på en gång...

Vi tar en dag i taget, inte blivit mycket sömn, kanske totalt 5-6 h på 6 dagar, går inte att komma till ro, dels vaknar jag för minsta lilla ljud och dels kan jag inte sova av alla tankar. Allt går till en viss gräns, sen säger kroppen ifrån. Igår bröt jag ihop och fick två ångestattacker, fick hjälp av personalen att hantera dem och efteråt var jag så matt och sov som en stock. Antar att jag tömde sista energin i kroppen. Idag mår jag mycket bättre!  Hänt så mycket på så kort tid! Lilla gumman min <3