Vilken dag!

Vilken dag igår! 

Jag och Jonas följde med Meja in i operationsslussen. Jag satte på mig en blå skyddsrock, hårskydd och skoskydd. Därefter sa vi hejdå till pappa och jag bar in henne till salen hon skulle sövas i. Lade henne på en smal brits. Var som en luftkudde under henne med små hål i som det kom ut varmluft ifrån. Sedan höll jag hennes hand och klappade på henne tills hon somnade. Då fick jag överlämna henne i läkarteamets händer och gå ut till Jonas igen. Höll ihop bra inne hos Meja men efteråt fick jag kämpa med tårarna och när jag träffade Jonas brast det helt. Kramade varandra länge. 

Fick vänta många långa timmar. Jag har nog aldrig svarat så fort i mitt liv när kirurgen ringde! Operationen hade gått bra! Inte helt lätt, men bra! Vilken lättnad. Det går inte att beskriva lättnaden. Alla spänningar man haft i kroppen och helt plötsligt kunde vi slappna av och känna glädje. Nu såhär dagen efter känner jag att jag till och med har träningsvärk vid armar och axlar, väldigt trött i käken av alla spänningar. 

Nu ligger hon på barnintensiven nedsövd. Ska försöka väcka henne nu i eftermiddag lite lätt och även se om hon kan vara utan respiratorn. Som det är nu påbörjar hon andetagen själv, men respiratorn hjälper till över toppen eller hur man ska förklara det. Ska se om de även kan plocka bort drenageslangen, tydligen gör den ondast på henne. Så det är skönt om hon blir av med den. 

Lilla älsklingen vilken kämpe hon är! Visste ni förresten att hennes namn, Meja, betyder kraft och styrka! <3